Ståuppkomikern Karin Adelsköld lade nyligen upp en bild på sig själv i bikini med texten: ”SÅ FÅR DU EN BIKINIKROPP: Ta en bikini. Ta en kropp. Klart!”. Den oretuscherade sanningen gillades av över 3500 personer på instagram och Karin har hyllats för bilden. Till Expressen säger hon: ”Det är jätteviktigt att visa att en bikinikropp också kan se ut så här. Man ska tänka på att de kroppar man ofta ser i media är speciella, de lägger heltid på träning fitness och att se bra ut. De flesta av oss ser inte ut så. Vi har fått barn, vi har ätit gott, vi jobbar mycket och har ett annat liv. Jag är 42 år, har nyligen blivit sambo och lagt på mig några sambokilon. Men jag mår skitbra. Jag tänker fan inte gå ner till någon jäkla ‘perfekt bikinikropp’. Jag har ju redan det. Jag är mullig, men tänker inte skämmas över det.”
Vi älskade Karin redan innan bikinigate och exklusivt för mamma.fit berättar hon om just synen på sin kropp och hur skräckslagen hon var inför att börja träna med PT för några månader sedan.
Tvekade du innan du lade ut bikinibilden?
– Inte alls. Jag visste ju att den skulle delas och troligtvis bli upplockad av någon tidning.
Vem var det som tog bilden?
– Jag själv. Tog den med självutlösare i vardagsrummet. Krävdes några innan jag hittade den perfekta vinkeln för att muffinsmagen skulle framträda…
Kunde du föreställa dig vilket ståhej detta skulle leda till?
– Jag fattade att det skulle bli uppmärksammat men inte i sååå stor utsträckning. Idag har jag gjort intervjuer med både norska och danska tidningar.
Vilken är den konstigaste reaktionen du fått hittills, förutom all pepp?
– Att bikinin var bra mycket snyggare än kroppen, haha. Men smaken är ju som baken…
Hur ser din bakgrund ut gällande träning och kost?
– Jag har inte tränat någonting under hela min uppväxt. Mina föräldrar är kulturarbetare och jag har vuxit upp under gröna vågen, så det vi gjorde var att vara scouter och lära oss att spela olika instrument. Men träna gjorde jag aldrig! Däremot lärde vi oss att äta bra eftersom vi fick äta vegetariskt.
Vad hände sedan, då du blev vuxen? Ingen träning då heller?
– Jag har aldrig varit smal. Någonsin. Men däremot normalviktig väldigt länge och aldrig riktigt behövt oroa mig över vikten. Men något hände då jag fyllde 29, då fick jag två barn på kort tid och gick upp en massa kilon som jag sedan inte gick ned. Jag hann inte komma i form mellan graviditeterna. Plötsligt började jag få ont i kroppen och insåg att träning är överlevnad, inte bara något man gör för att bli snygg. Utan att man behöver den där styrkan för att klara av livets alla prövningar helt enkelt.
Vilka prövningar i livet dök upp just då för dig?
– Jag separerade från barnens pappa och valde att satsa på en karriär som standup-komiker.
Vilken typ av träning började du med då?
– Jag hade en plan att sticka ut och springa, vilket jag trodde var en bra idé. Och det gjorde jag också. Men första gången jag sprang kissade jag på mig. Jag hade inte koll på hur dålig form jag var i att jag inte ens visste att jag var inkontinent. Så jag försökte fortsätta löpträningen med att använda barnens blöjor. Sedan fick jag reda på att man kunde göra något åt problemet så jag opererade mig för inkontinensen, vilket var ett relativt enkelt ingrepp som bara tog en kvart. Efter det slapp jag ju detta, vilket var oerhört skönt.
Just löpträning kanske inte är att rekommendera om man är i så svag form som du var. Var det ingen som rådde dig att stärka bålmuskulaturen och på så vis bygga styrka inifrån?
– Nej, jag frågade inte och hade väldigt dålig koll på sådant. Efter operationen tog det tid innan jag vågade ge mig ut och springa igen. Jag smög då och då till ett gym och tränade lite, men fick aldrig någon träningsvärk och gjorde förmodligen inte rätt. Sedan har jag varit naiv och tyckt att jag har ”hållit igång” när jag har kört zumba-pass eller gått lite på löpbandet. Jag har alltid fått höra att man ska koppla ihop träning med något lustfyllt. Tills jag skaffade PT…
Då var det ingen lek längre, menar du…?
– Nej, jag fick snarare en chock över hur svårt det var och i vilken dålig form jag var.
När började du träna med PT?
– I januari. Det var mycket som hade hänt i mitt liv, jag hade bestämt mig för att säga nej till mitt stressiga liv i Stockholm och flytta upp till Östersund till min partner, bli sambo och leva där med mina barn och hans två barn. En stor omställning. I samma veva tänkte jag att jag måste vårda kroppen och stoppa min viktökning. Så jag kontaktade en personlig tränare.
Hur var första passet?
– Där stod jag i mina nyinköpta snygga träningskläder och blev så djupt chockad över att jag var så svag. Jag har tydligen bara ”lyxtränat” lite tidigare men aldrig utsatt kroppen för den här typen av övningar. Jag skulle lyfta en enkilosvikt och orkade inte det så många övningar fick vi i början köra helt utan vikter.
Det får ju de flesta göra i början när de är helt otränade, så det är inget unikt för dig…
– Jo, fast min kropp har noll muskelminne eftersom jag aldrig någonsin har använt mina muskler. Min kropp är ungefär som en hoppborg, uppblåst och innehåller bara varm luft.
Hur ofta tränar du nu?
– Jag kör med PT två gånger i veckan och har gjort det sedan januari. Vi tränar igenom alla muskelgrupper och jag hittar ständigt nya muskler som jag inte ens fanns, typ mellan skuldrorna och liknande. Jag avskyr alla magövningar eftersom jag är svagast där. Men tycker om såna där övningar då man står med böjda ben och en skivstång på axlarna och böjer fram ryggen.
Kör du någon konditionsträning?
– Jag löptränar inte längre och de där fjösiga stunderna på löpbandet ger inte så mycket, då är det lika bra att jag är ute och cyklar med ungarna.
Du behöver ju inte springa så långt, har du inte testat intervallträning? Det är ju mer tidseffektivt också.
– Jag har hört talas om det men jag är helt enkelt för svag för den typen av explosiv träning.
Man behöver inte springa i intervaller, utan är man svag funkar det att gå fast med olika lutning och hastighet på löpbandet…
– Ja, det har du rätt i!
Känner du till Olga Rönnberg och MammaFitness?
– Olga har jag följt länge och vet vem det är men jag har inte följt MammaFitness så noga, eftersom jag inte trott att träning är något för mig. Jag har känt mig för svag och för ointresserad.
Känner du dig starkare idag?
– Ja, jag orkar ju lyfta två kilo nu och inte ett kilo! Nu har jag inte ont i ryggen längre och för mig är det en stor framgång. Ett annat framsteg är en magövning där jag i början inte orkade utföra en repetition och nu kan jag göra 40 stycken. Det som inger hopp är att övningarna är så pass enkla att utföra, alla kan lära sig dem. Men det tar ju sån jäkla tid och jag är otålig av mig. Jag var väldigt naiv för jag trodde att jag skulle orka ställa om mig helt och hållet med både träning och kost, men det pallade jag helt enkelt inte. Så jag väger exakt lika mycket nu som i januari. Målet är väl mer att inte gå upp ännu mer i vikt.
Vad är det du går bet på i kosten?
– Mitt problem är att jag äter för mycket socker. Det har jag alltid gjort. Eftersom jag äter vegetariskt har jag svårt för att få i mig mycket protein, vilket ska bygga musklerna. Jag äter förvisso ägg, mejeriprodukter, fisk och skaldjur. Och smågodis (som det ju är animaliska produkter i…). Jag har testat alla bantningskurer som finns men förstår ju att det inte är rätt väg att gå. Tidigare har jag bara haft några trivselkilon att bli av med men nu är det första gången jag verkligen har passerat gränsen för övervikt. Det blev svårare då jag fyllde 40 år, jag känner att kläderna stramar åt mycket.
Har träningen stärkt dig mentalt?
– Det har varit en väldigt jobbig emotionell resa det här med att börja träna. Jag har varit rädd för att dö, att jag ska gå sönder och kräkas. På riktigt. Konstigt, för jag är inte rädd för något annat. Jag utsätter mig för mycket andra farliga saker och har precis börjat med den riskfyllda hobbyn att köra racing och rally. Men i träningsväg så blir jag liten och skräckslagen. Jag blev uppmanad att gå upp på en bock på gymet med en vikt och jag vågade inte, trodde att allt skulle gå åt helvete.
Det verkar ändå som att du medvetet eller undermedvetet utsätter dig för jobbiga saker. Jag tänker på både träning och standup.
– Mitt resonemang har alltid varit att ”Ja, om det går åt skogen blir det i alla fall bra standup av det hela”. Jag har redan flera bra referenser från träningen som jag kan dela med mig av till andra.
Du säger att du lämnade stressen i Stockholm mot ett helt annat liv i Östersund. Hur stressad var du? Får du mer vila och återhämtning idag?
– Jag har alltid jobbat mycket och älskat mitt jobb. Jag blev utbränd redan 2006, hela min kropp slutade fungera och jag hamnade i en utmattningsdepression. Så när jag förra året kände igen samma symptom satte jag stopp direkt. Då ordinerades jag en stresscoach som hade sin mottagning mitt på Stureplan i Stockholm. När jag inte ens kunde hitta tider i mitt schema för att besöka denna stresscoach så insåg jag instinktivt att det liv jag levde var fel. Mitt mål och min dröm var att bli programledare på SVT. Och det drömjobbet fick jag! Men jag fick lära mig att det som stressar mest är inte arbetsbelastningen utan att vi som lider av duktig flicka-syndromet, vi är duktiga på målbilder men dessa mål stämmer inte överens med övriga värderingar i livet.
Vilka värderingar tänker du på då?
– Sådant som att kunna vara en närvarande mamma, ha en fungerande och bra relation med sin man. Förra våren var jag som mest utarbetad och jobbade i princip dygnet runt i perioder. Det var då jag på riktigt fick ont i kroppen. Det var inspelningar med Plus i Umeå, många resor och jäktigt schema med pendlande, samt strul i relationen till barnens pappa. Då blev jag erbjuden ett tvåårskontrakt på SVT som programledare, vilket nästan är för bra för att vara sant. Man tackar inte nej till sånt. Det var kanske mitt mål, men jag började resonera kring vad jag skulle förlora om jag tackade ja. Så jag pratade med barnen om mina tankar på att flytta ihop med min nya fästman och sälja bostaden i Stockholm för att flytta till ett stort hus i Östersund. Och de var helt med på detta. Så jag tackade nej till SVT.
Blev livet mindre stressigt då?
– Jag har valt att jobba mindre och inte ta mig an för tidskrävande uppdrag. Jag jobbar fortfarande som föreläsare och konferencier och det innebär vissa resor, som nyligen då jag var i Stockholm i ett par dagar. Då går jag upp i varv och är helt slut efter en sådan resa. Men jag gör inte sådana konsultuppdrag hela tiden utan går upp klockan sju och gör frukost till barnen, sedan sitter jag hemma och går igenom logistiken över mina kommande uppdrag, skriver på min bok och sedan är det ju full rulle med att tvätta, handla, städa, laga mat… Vi är en stor familj, jag, min man, mina två barn och så två bonusbarn.
Det låter som att du både är hemmafru och yrkesarbetande karriärkvinna?
– Jo, så är det nog! Samtidigt så jobbar jag inte i närheten av lika mycket som förr. Jag lever idag på de pengar jag tjänade för några år sedan. Det är den absolut bästa investeringen jag gjort, att jag sparade de pengarna som jag nu kan leva för. Och jag är bra på att sova. Jag går och lägger mig klockan 23.00 på kvällarna. Är jag för trött under dagen så tar jag en powernap. Jag är världsmästare på att sova på obekväma tider och obekväma ställen. Som nu då du skulle intervjua mig, då sköt jag upp tiden en kvart så att jag skulle hinna sova en kvart först, eftersom jag kände mig trött! Det är tack vare alla år jag harvat runt på turnéer och med konstiga arbetstider som jag lärt mig att på studs kunna sova. Bara jag får ett litet hörn och 10 minuter över så sätter jag mig där och somnar. Jag är tacksam för denna dolda talang! Min man har till och med gjort ett roligt collage över bilder på mig när jag har somnat på konstiga ställen…
Är du lyckligare nu, efter er flytt?
– Ja, trots kaoset det innebär att ha fyra barn i huset, varav två är tonåringar. Men det är så underbart vackert här uppe, luften är så otroligt ren. Och vart man än ska tar det bara tre till fem minuter med bil. Fortfarande är allt nytt för mig. Det är nytt med träningen, nytt med att bo i ett jättestort hus, nytt med att vara bonusmamma, nytt med Jämtland. Men jag saknar verkligen inte stressen i Stockholm.
Har du någon förebild?
– Ja, Babben Larsson. Jag hade henne som lärare i standup. Hon sa ”För att vara bra i standup måste du vara bra i livet”. Babben har alltid styrketränat och varit noga med kost och vad man ställer in för mat i logen. Många har fördomar om henne eftersom hon är så stor i kroppen men hon fick upp ögonen för mig gällande träning. Man behöver inte vara smal för att vara hälsosam.
FAKTARUTA KARIN ADELSKÖLD
Ålder: 42 år
Bor: I Östersund
Familj: Fästmannen Anders Wennerberg, barnen David, Algot, Agnes och Esther.
Yrke: Programledare, komiker, författare, föreläsare.
Foto Jan Danielsson
Läs även: Tess Merkel: ”Min kropp behöver kolhydrater för att vara i toppform”
Dela på
